Gula Bergen

Detta är ett väldigt långt inlägg, kanske världens längsta. För er som inte orkar läsa allt, en snabb sammanfattning: Jag och Mikael åkte till Huangshan, Gula bergen, över en långhelg, och råkade ut för en del strapatser under resans gång.

Guangzhou

Vi var lediga i Guangzhou på Måndagen den 13:e December, så jag och Mikael bestämde oss tidigt för att åka till Huangshan, eller Gula bergen, denna helg. Mikael är en svensk som bor i Motreal och är här i Kina en månad för att förbereda en installation i Chile nästa år. Vi köpte flygbiljetter till Hangzhou och bestämde oss för att starta resan tidigt efter jobbet på Fredagen.

Veckan innan helgen var Adam, från Göteborg, på besök i Kina. På Onsdagen tänkte jag ta honom till restaurangen som serverar larverna, som jag åt tidigare, för att äta lunch där. Tyvärr så var dom små, tämligen välsmakande larverna slut, så vi beställde en annan sort. Dessa var mycket större och inte alls speciellt välsmakande. Skalet hade en nästa gummikatig karaktär och inne hållet var av samma konsistens som ”smöret” i en krabba, men det smakade mer som lever. En rekommendation är att undvika dessa larver vid Kinabesök.

Det verkade inte bättre än att jag fick ett dåligt exemplar, för jag började känna mig dålig på kvällen. På Torsdagsmorgon var jag så pass dålig att jag bestämde mig för att inte gå till jobbet. Jag glömde såklart bort att ta mig ett glas Gammel Dansk på Onsdagskväll, hade jag inte glömt detta hade jag antagligen inte blivit dålig. Jag var sängliggandes hela Torsdag och på Fredag morgon bestämde jag mig för att stanna hemma också. Jag kände mig inte alls bra och trodde att jag skulle missa resan. Mikael skickade mig ett sms där han frågade hur jag kände mig och undrade om jag kunde följa med. Kände mig inte specielt bra, men bestämde mig för att äta lunch och efter det se hur jag kände mig. Jag fick i mig lunchen utan problem och kände mig så pass bra att jag kände att det var värt en chansning att följa med på resan.

Hangzhou

Mikael och jag möttes på flygplatsen i Guangzhou och flög till Hangzhou., resan tog ca 2 timmar. Vi stannade i Hangzhou över natten och planerade att ta en tidig buss till Huangshan på Lördagnmorgon. Vi fick en jätte trevlig taxichaufför, när vi tog en taxi på morgonen från hotellet till busstationen. Han var ganska gammal och var riktigt bra på engelska och gav oss en kinesisk geografilektion. 

Gatan i Hangzhou

Det var lite osäkert om vi missade första bussen, ibland kan det vara lite svårt att förstå all information man får i Kina, men vi fick i varje fall vänta i knappt två timmar på vår buss. Busstationen ligger  i den västra delen av Hangzhou och vi passade på att promenera runt lite i området medan vi väntade. Omgivningen runt stationen var på det stora hela ganska ointressant. Det verkade framförallt vara bilförsäljare och bilmekaniker i där vi gick. På ett ställe hittade vi dock en trevlig gränd, där det var full kommers. Här fanns massor av små stånd som lagade mat, sålde mat för tillagning, levande fiskar, grishuvuden och levande ankor bland annat. Dessutom så såldes det massa krimskrams och diverse tjänster, som hårfrisering erbjöds. 

Grönsaksståndet

Bussresan

Resan med buss till Huangshan tog lite drygt tre timmar. Det var riktigt intressant. Landskapet vi åkte igenom var väldigt kupperat, med spettsiga kullar och berg, samt trånga smala dalgångar. På bergssidorna växte det bambu och tall. Landskapet påminner mycket om hur jag har fantiserat hur Kina skall se ut. Jag kunde lätt se framför mig hur Mao smög runt uppe bland bergen i sin politiska maktkamp. Vägen vi åkte på löpte till stora delar jämnsides en älv, som rinner i en bredare dalgång i landskapet. Längs praktiskt taget hela vägen var det bebyggelse och över allt där det inte var för brant odlades det något.

Huangshan

Bussen kom till slut fram till sin destination, Huangshan, ett mindre samhälle i utkanten av Gulabergen. Mikael tog sig ur bussen snabbare väldigt snabbt, jag hamnade bakom alla och kom sist ur. När jag väl kommit ut hade Mikael redan tagit kontakt med en liten kinesisk man, mr Hu (uttals”who”) som talade engelska. Den lilla mannen hade ett hotel och restaurang och erbjöd sig att skjutsa oss dit för att äta lunch. Han hade gjort det till sin affärsidé att plocka upp alla utlänningar när vi går av bussen och köra dom till sitt hotell. Mikael och jag hade dock redan bokat hotell uppe på berget, så vi ville bara ha något att äta. Mr Hu erbjöd sig snabbt att köpa bussbiljetter åt oss för hemresan. Vi var lite osäkra på om vi ville det, men mr Hu förstod det som att vi tackade jag för helt plötsligt stog han där med ett kvitto och sa att han hade köpt biljetter åt oss. Priset var det samma som för ditresan så vi tackade honom och tänkte att det var väl lika bra att vi gjorde detta tidigt. 

Busstationen i Huangshan

Efter lunchen tog vi oss till den lokala busstation för att ta en buss upp på berget. Det finns två linbanor som går upp på berget, och det går bussar dit från samhället var tionde minut. Jag hamnade brevid en dam från Taiwan som var väldig pratglad. Hon hade dock väldigt svårt att förstå att jag kom från Sverige och inte Schweiz. Konversationen var nästan lite skrattretande. Här är en lite kort sammanfattning:

Hon: Where do you come from?

Jag: I come from Sweden.

Hon: Aha Switzerland, it is very nice there. I have been there.

Jag: Not Switzerland, Sweden.

Hon: Aha. Yes. It is close to Germany.

Jag: Well I suppose yes. It is quite close.

Hon: Have you ever been to Germany?

Jag: Yes. I have mostly been passing through though.

Hon: Aha. Have you ever been to northern Europe?

Jag: Yes. I live in Sweden, it is in northern Europe.

Hon: Ah, Swedzerland, yes, but have you ever been to northern Europe?

…

Utsikten när man går ur bussen

Berget

Ett stycke trappa

Det är möjligt att ta linbanan upp till toppen av ett av bergen i Gulabergen. Vi ville dock gå upp. Det är uthuggna och gjutna trappsteg hela vägen upp. Så har man bara lite tid så är det inga problem att gå upp. Vi började vår stigning runt halv tre, på eftermiddagen. Det var mycket längre upp än vad jag föreställt mig också mycket brantare. Lördagen bjöd dock på ett mycket fint väder så det var en mycket trevlig vandring. Vi mötte inte så mycket folk. Mest personer som var på väg ned för berget.

Medan tiden gick och vi inte kom upp till toppen började vi bli lite oroliga att vi inte skulle hinna upp innan det blev mörkt. Det fans inga lampor längs trapporna upp för berget och på vissa ställen skulle man kunna råka ut för rätt ordentliga fall om man trampar fel. Vi hade inte så mycket val, än att fortsätta uppåt, men vi kom fram till att vi skulle offra batteriet i min mobil och använda den som lampa om det skulle knipa. Men precis som det började bli riktigt mörkt såg vi den över linbanestationen på krönet av berget så vi kunde för ett ögonblick slappna av. Sedan kom vi på att vi var tvungna att gå en bit uppe bland bergen för att komma till vårat hotell också. Det visade sig dock att det fanns väl lagda stigar när vi kom upp, med små lanternor med jämna mellanrum. Vi lyckade trots det ta fel väg två gånger på vägen till hotellet.

Vyn från toppen av trapporna

Hotellet

Vi kom slutligen fram till vårt hotell. Det var ganska stort, jag har lite svårt att förstå hur dom lyckades bygga det uppe på berget, med tanke på att det inte går några bilvägar dit upp. Jag antar att billig arbetskraft och stor tolerans för dåliga arbetsförhållanden är nyckeln.

Vi valde hotellet för att det skulle ha tre olika restauranger och en bastu. Det var tämligen kallt uppe på berget, 0 – 4 grader, skulle jag tippa. Väl inne på hotellet märkte vi till vår förvåning att dom inte hade någon som helst uppvärmning. Det var lika kallt inne som ute och alla gick runt med full vinterklädsel på sig inne. Då passar det ju utmärkt med en bastu, tyckte vi, men när vi frågade runt efter bastun var det ingen som förstod vad vi menade. Ingen viste något om en bastu, dom viste inte ens vad det var. Tillslut var det en ur hotellpersonalen som ringde upp en person som verkligen kan engelska. Hotellet hade ingen bastu. Det var bara något som dom skrivit på hotellbokningssidan på internet. Besvikna åt vi middag och gick och la oss. Vi ställde klockan på halv fem, planen var att gå upp tidigt på morgonen och fota vid soluppgången.

Dimma

När klockan ringde morgonen där på hörde vi hur det smattrade oroväckande på rutan. Undernatten hade det dragit in ett ordentligt regnmoln som inneslutit hela bergskedjan. Det var isande kallt i rummet, så vi kröp ner under vår varma täcken igen och sov vidare.

Några timmar senare hade vi tagit oss upp och ned till restaurangen för att äta frukost. Utan för fönstren låg det en tjock dimma. På sin höjd kunde man se 50 meter framför sig, men det var snarare hälften. Regnet som föll redan tidigt på morgonen hade inte avtagit. Ingen av oss hade några ordentliga regnkläder med sig. Jag hade kallt räknat med att det skulle vara regnfritt och fint väder. Turligt nog såldes det regnöverdrag på hotellet, gula plastbyxor och plastannorakar. Det var inte dyrt, 20 kr, så vi var snart redo att bege oss av, in i dimman. Det fanns dock bara en storlek, som skall räcka åt alla och den storleken hade lustigt korta ärmar. Gick precis nedanför armbågarna på mig.

Vi följde en sträcka runt bergen som skulle erbjuda flera fina vyer. Jag kunde verkligen föreställa mig att vi fick se ett riktigt dramatiskt landskap. Det var dock många detaljer vi kunde studera, som t.ex. en gigantisk stenbumling som stod rakt upp på en klipptopp, några intressant formade tallar och så vidare.

Ned genom molnen

Vi gick upp tidigt på Måndagsmorgon. Bussbiljetterna var köpta och bussen skulle lämna Huangshan 14:30. Glädjande nog hade dimman från Söndagen lättat. Det var fortfarande regn, men nu kunde man se landskapet. Vår plan var att ta oss ner från berget vid den andra linbanan. Om tiden skulle bli för knapp så kunde vi ta linbanan den sista biten. Linbanan var dock avstängd. Jag förstod aldrig riktigt varför, men kanske var det för att det var lågsäsong. Vi var dock aldrig i tidsbrist denna dag och nedstigningen gick utan problem. 

Gula bergen sticker upp blan molnen

Denna dag fick vi faktiskt se några storslagna vyer. Det var riktigt häftigt att se bergstoppar sticka upp bland molnen. Vi mötte och mycket folk på vägen. Bland annat fick vi se många ”bärare”. Allt som finns uppe på berget mat, dryck, regnkläder, byggnadsmaterial, etc. blir buret upp av bärare. Dessa personer är verkligen av segt virke och är otroligt uttåliga. Det är mer än tusen meters stigning från busshållplatsen till toppen av bergen. Vi såg bärare som bar upp över 70 kg vatten hela vägen upp. På Lördagen i bussen på väg upp för berget, när jag pratade med Taiwanesiskan berättade hon för mig att hon inte skulle orka ta sig upp för egen kraft utan att hon skulle åka upp i en stol. Jag trodde då att hon refererade till linbanan. Nu, på väg ned för berget, förstod jag vad hon menade. Bärarna bar inte bara upp mat och byggnadsmaterial etc. utan också människor. Helt plötsligt bakom en krök, dök det upp två bärare bärande på en stol med en person i. 

En bärare på väg ned för berget med ett lass

Resan hem

Vi tog bussen ned från busshållplatsen på berget till busstationen i Huangshan. Det var ca 2 timmar tills bussen skulle lämna Huangshan mot Hangzhou. För att vara på den säkra sidan gick vi till biljettkassan för att dubbelkolla avgångstiden. När vi visade vårt kvitto vi fått av mr Hu, den lilla hjälpsamma mannen vi stötte på första dagen i Huangshan, skakade bara biljettvärden på huvudet och sa att detta var ingen giltig biljett. Mikael frågade när bussen skulle gå och hur mycket plats det fanns kvar i den. Alla bussar var fulla fick vi redan på. Tur att vi hade två timmar på oss, så vi kunde gå och hämta våra biljetter vid mr Hus hotell tänkte vi. När vi kom till hotellet var inte mr Hu där. Hotellet drivs av mr Hu och hans, gissar vi, fru. Vi frågade han fru om biljetterna och fick svaret att mr Hu snart skulle komma tillbaka. Medan vi väntade passade vi på att äta lunch.

Maten hade precis serverats när mr Hu kom tillbaka, med två nya turister, kan man tro. Han tittade lite förvånat på oss och sa något som ”Jaså nu är tillbaka”. När bussbiljetterna kom på tal lugnade han oss med att det är lugnt, bussen skulle plocka upp oss utanför hotellet. Sedan ringde han till någon och började prata på kinesiska. Vi hörde på hans tonläge att han blev lite orolig under samtalets gång. När samtalet var slut, gick han ut i köket och pratade med sin fru. Efter några minuter kom han ut till oss igen och meddelade att tyvärr så var bussen inställd. Det regnade för mycket för att bussen skulle kunna åka, men det gick bussar från en annan stad inte långt borta. Vi förstod att han ljög oss rakt upp i ansiktet, vi hade ju kollat med bussbolaget och bussarna gick, men dom var fullbokade. Efter lite diskussion lyckades vi övertala honom att skjutsa oss till den andra staden och fixa oss en biljett där, det skulle bara ta 50 minuter dit. Sag och gjort, vi hoppade in i bilen och åkte. Bussarna från den staden skulle gå varje halvtimme så ”det var inga problem att få en buss där”.

En och en halv timme senare kom vi in i en stad och stannade utanför ett hotell. Här skulle bussen komma enligt mr Hu. Under resans gång hade mr Hu talat mycket i telefon. Ett möte hade bestämts med en kinesisk kvinna på plats i den andra staden. Hon hade bokat biljetterna till den nya bussen. När vi hoppade ur bilen möttes vi också av en väldig glad kinesiska. Hon talade inte engelska, men biljetterna var fixade enligt mr Hu. Vi behövde vara vänta på att den skulle komma, vilket var klockan fyra om drygt en halvtimme. Medan vi väntade, inne i lobbyn på ett hotell, skrev kvinnan ett kvitto som hon ville ge till oss. Detta var biljetten och den kostade bara 85 yuan (85 kr). Visa av erfarenhet sa vi att vi vill se bussen först, innan vi betalar. Dom gick motvilligt med på detta.

När klockan nästan var fyra, reste sig mr Hu och kvinnan upp och sa åt oss att följa med. Överraskande nog skulle vi åka iväg med bilen igen. Vi frågade om inte bussen gick från hotellet, som mr Hu tidigare hade sagt. Nej nej, det gjorde den inte längre. Valalternativen stod nu mellan att följa med eller stanna, vi hoppade in i bilen och följde med. Vi åkte hit och dit och plötsligt skulle vi svänga till andra sidan av en stor väg. Det var lite obehagligt, för bakom oss kom det en stor lastbil farande, men mr Hu svängde bara rakt ut över vägen utan att tveka. Lyckligtvis han lastbilen bromsa in, så vi kom helskinnade till andra sidan vägen. Där stannade bilen och vi hoppade ut. Kvinnan följde med ut, men mr Hu åkte iväg. Så nu stod vi där, efter en väg, i regnet, utan någon som kunde kommunicera med. Efter en si sådär 10 minuter kom det faktiskt en buss farandes. Kvinnan viftade ihärdigt med  sitt paraply och bussen svängde in. Detta var alltså bussen som skulle ta oss till Hangzhou. Mikael frågade busschauffören om bussen gick till Hangzhou, det verkade som den gjorde det som vi chansade på att hoppa in. Mr Hu hade tidigare sagt att bussen skulle ta två timmar på sig att köra till Hangzhou. Vårt flyg gick från flygplatsen i Hangzhou tio i tio, så även om bussen skulle ta dubbelt så lång tid på sig, så skulle vi kunna hinna med flyget.

Jag lyckades tyda vägskyltarna efter vägen när vi åkte och när Hangzhou hela tiden kom närmare så kunde vi faktiskt börja tro att vi hamnat på rätt buss. Helt säkra var vi dock inte för än vi stannade vi samma busstationen in Hangzhou. Klockan var strax efter sju, så vi hade gott om tid, resan hade bara tagit knappt en timme längre än vad mr Hu hade intygat. Hangzhou skall enligt mina arbetskamrater här i Kina vara en mycket vacker stad. Jag kände mig dock för trött för att åka till något sevärt, så vi tog första bästa taxi och förklarade med tecken och ljudeffekter att vi ville åka till flygplatsen. Flyget blev sedan en timme föresenat, men tillslut, klockan två på natten, kom jag hem till min lägenhet i Guangzhou.