Livet i Kina

Nu har jag börjat komma in i vardagen här i Kina. Bland annat har jag börjat spela fotboll. En av mina arbetskamrater, Borball, har ett litet gäng som spelar och han har bjudit in mig. Vi spelar på onsdagar eller torsdagar, verkar det som, jag har bara varit med två gånger hittills. Vi har varit på två olika planer, den ena var en sandplan och den andra konstgräs. Sandplanen var lite obehaglig att spela på, det var väldigt lätt att tappa fotfästet. Kineserna är väl inte jätteduktiga på fotboll, ungefär samma kvalité som på mitt korpenlag, så jag passar bra in. Fast man måste vara lite försiktig när man spelar, kineser har överlag lite mindre kroppshydda än svenskar och kan inte hantera tacklingar lika bra.

Borball vid sandplanen.

I fredags gick jag och tre av mina jobbarkompisar ut och åt middag. Vi gick till en mongolisk restaurang, som ligger ganska nära där jag bor. Det kanske skall förtydligas att det är Inre Mongoliet, d.v.s. en av Kinas regioner. Det var Stephen, som jag åkte till Spanien med, som anordnade det hela. I Inre Mongoliet äter man något som kallas hot-pot. Man får in en stor wok, fylld med två olika sorts soppor. Den ställs på ett spisplatta, som är inbyggd i bordet. Sedan så beställer man in olika typer av grönsaker, svap och köttsorter som man släpper ner i grytan. Det är riktigt trevligt faktiskt. Dom två olika sopporna är kryddade olika, den röda har mer chili. Dom varnade för att den skulle vara väldigt het, men jag tycker inte att det var så himla farligt. Hur som helst så blir man otroligt mätt.

Den mongoliska hot-poten.

Jag har åkt tunnelbana några gånger nu också. Inte till jobbet dock, för den närmaste stationen vid kontoret ligger ganska långt bort, men på helgerna när jag åkt runt endel i stan. För det mesta på helgen så är det inte så jätte mycket folk i tunnelbanan, ungefär som rusningstid på spårvagnarna i Göteborg. Igår åkte jag till en klädmarknad, för att försöka hitta lite billiga kläder. Jag hittade inte så jättemycket, jag hade hoppats att jag skulle kunna köpa lite t-tröjor, men jag fick bara tag på några sockor.  På vägen hem så fick jag dock vara med om en klassisk asiatisk fullpackad tunnelbaneupplevelse. Som tur är så har jag inte cellskräck, plus att alla kineser är huvudet kortare än mig, så det var mest intressant. Tyvärr så fick jag inte upp mobilen, så det blev inget foto.