Jul i Hong Kong

Den 25:e och 26:e var vi i Hong Kong. Jag var ju i Hong Kong för inte så länge sedan, men det är en mycket trevlig stad, som jag gärna åker till och nu var morsan, farsan och syrran med också.

Man kan sammanfatta Hong Kong ganska bra med att säga att det finns en jävla massa människor där. Nedan ser ni några bilder på ett urval av dessa människor.

Det är också en hel del kommers. Bland annat mat, kan man köpa för att laga till. Här nedan en bild på några fiskar som var till försäljning.

Hong Kong har också sin egen variant av Julbock. Den är röd och julfin, som ni kan se. Mycket stämningshöjande!

Julafton i Kina

Morsan, farsan och lillasyrran ha kommit till stan!  Dom är här över jul och nyår och idag har vi firat julafton. Julaftonen i Kina var ljummen, kanske 22 grader och aningens gråmulen. Vi träffades på förmiddagen inne i stan och käkade lunch, åkte sedan till Xiaozhoucun, för lite sightseeing och avslutade kvällen med att äta ordförande Maos älsklingsrätt.

Syrran, morsan och farsan i GZ

Xiaozhoucun är en by/förort till Guangzhou som inte har ändrats speciellt mycket. Människorna bor där som man gjorde i Guangzhou förr i tiden. "Pittoreskt" är ett ord Tvåblomster skulle använt för att beskriva stället. Det verkar dom att det har flyttat in en del konstnärer där nu.

Ett hus, eller tre

En gränd

Det skulle enligt utsago vara lite svårt att hitta dit. Det finns ingen tunnelbanestation i närheten, så man måste antingen känna till hur busslinjerna går, eller ta en taxi. Det vanliga är dock att taxi chaufförerna inte hittar dit, så man kan behöva fråga flera stycken innan man kan komma iväg. Jag gissade dock att det är större sannolikhet att chaufförerna känner till stället om dom är närmare platsen. Så vi tog tunnelbanan till en station som såg ut att ligga närmast och tog en taxi där ifrån. Som tur var visste den första taxin hur man tar sig dit.

Porten till familjen Kaans tempel

Altaret i familjen Kaans tempel

Väl i Xiaozhoucun vandrade vi runt i några timmar. Vi tittade in i i familjen/klanen Kaans tempel, som var öppet för allmänheten. Vi vet att templet tillhör familjen Kaan för vi fick kontakt med en grupp människor som tillhörde familjen. Samhället är bebyggt av mestadels av tegelhus på ett par våningar i täta gränder. Här och var korsar små kanaler och utstickare från floden husen. Där kan man se små ekor/pråmar som folk navigerar runt med hjälp av bambustörar.

Ett hus med en dörr!!!!

En gränd med två moppar

Fler moppar

En kanal

Pråmar/ekor, vissa i sämre skick

Det passade bra att avsluta julaftonskvällen på Maojia (Maos hem) inne i stan, för Mao var, precis som julen, röd.

Mao

Mao och Kung Fu-mannen

God Jul!

Releasefest

Idag var det release fest. Det senaste projektet, 4.2:an, skulle firas av. Detta gjordes med middag och sightseeing. Efter förra veckans något avslagna julfest, trodde jag att detta skulle bli en än mer stillsam tillställning, men se där hade jag fel. Det jag blivit lovad förra veckan, dryckesutmaningar mellan dom olika borden, kom nu istället.

Middagen

Ölhävning på gång

Ölen i Kina är inte den starkaste, som all ni som varit i Kina redan vet. När jag råkade säga att ölen praktiskt taget var vatten, här i Kina, var det ingen som vågade utmana mig i ölhävning, i varje fall inte initialt. Efter några utmaningar mellan dom andra borden kunde dom dock inte hålla sig längre, nu skulle dom mäta sina krafter mot vad dom innan trodde var en oslagbar motståndare. Jag kan meddela att ölhävarskåpet är ordentligt utplacerat, även i Kina nu för tiden. Min tillförordnade chef, Tony, kom efter middagen fram och undrade lite försiktigt om jag hade större kapacitet. "Låt mig bara göra mig av med allt vatten, så skall jag nog kunna knäcka några öl till." meddelade jag.

Bron över floden

Efter festen tog vi en gemensam buss, ned till floden, Pearl River. Där åkte vid med en av sightseeingfloodbåterna en tur. Asia games, inklusive Asia Para Game, slutade i söndags, så staden är ganska uppyntad längs med floden, ganska fint.

Getabockarna och tv-tornet

Tv-tornet

Tv-tornet skall visst vara en av världens högst byggnader

Jag och Jay fortsatte kvällen på den irländska puben, som ligger i närheten av där jag bor, efter båtturen. På tisdagar har dom salsadans där, visade det sig. Jay blev eld och lågor, när han såg alla brudar som var där och har nu bestämt sig för att lära sig dansa.

Gula Bergen

Detta är ett väldigt långt inlägg, kanske världens längsta. För er som inte orkar läsa allt, en snabb sammanfattning: Jag och Mikael åkte till Huangshan, Gula bergen, över en långhelg, och råkade ut för en del strapatser under resans gång.

Guangzhou

Vi var lediga i Guangzhou på Måndagen den 13:e December, så jag och Mikael bestämde oss tidigt för att åka till Huangshan, eller Gula bergen, denna helg. Mikael är en svensk som bor i Motreal och är här i Kina en månad för att förbereda en installation i Chile nästa år. Vi köpte flygbiljetter till Hangzhou och bestämde oss för att starta resan tidigt efter jobbet på Fredagen.

Veckan innan helgen var Adam, från Göteborg, på besök i Kina. På Onsdagen tänkte jag ta honom till restaurangen som serverar larverna, som jag åt tidigare, för att äta lunch där. Tyvärr så var dom små, tämligen välsmakande larverna slut, så vi beställde en annan sort. Dessa var mycket större och inte alls speciellt välsmakande. Skalet hade en nästa gummikatig karaktär och inne hållet var av samma konsistens som ”smöret” i en krabba, men det smakade mer som lever. En rekommendation är att undvika dessa larver vid Kinabesök.

Det verkade inte bättre än att jag fick ett dåligt exemplar, för jag började känna mig dålig på kvällen. På Torsdagsmorgon var jag så pass dålig att jag bestämde mig för att inte gå till jobbet. Jag glömde såklart bort att ta mig ett glas Gammel Dansk på Onsdagskväll, hade jag inte glömt detta hade jag antagligen inte blivit dålig. Jag var sängliggandes hela Torsdag och på Fredag morgon bestämde jag mig för att stanna hemma också. Jag kände mig inte alls bra och trodde att jag skulle missa resan. Mikael skickade mig ett sms där han frågade hur jag kände mig och undrade om jag kunde följa med. Kände mig inte specielt bra, men bestämde mig för att äta lunch och efter det se hur jag kände mig. Jag fick i mig lunchen utan problem och kände mig så pass bra att jag kände att det var värt en chansning att följa med på resan.

Hangzhou

Mikael och jag möttes på flygplatsen i Guangzhou och flög till Hangzhou., resan tog ca 2 timmar. Vi stannade i Hangzhou över natten och planerade att ta en tidig buss till Huangshan på Lördagnmorgon. Vi fick en jätte trevlig taxichaufför, när vi tog en taxi på morgonen från hotellet till busstationen. Han var ganska gammal och var riktigt bra på engelska och gav oss en kinesisk geografilektion. 

Gatan i Hangzhou

Det var lite osäkert om vi missade första bussen, ibland kan det vara lite svårt att förstå all information man får i Kina, men vi fick i varje fall vänta i knappt två timmar på vår buss. Busstationen ligger  i den västra delen av Hangzhou och vi passade på att promenera runt lite i området medan vi väntade. Omgivningen runt stationen var på det stora hela ganska ointressant. Det verkade framförallt vara bilförsäljare och bilmekaniker i där vi gick. På ett ställe hittade vi dock en trevlig gränd, där det var full kommers. Här fanns massor av små stånd som lagade mat, sålde mat för tillagning, levande fiskar, grishuvuden och levande ankor bland annat. Dessutom så såldes det massa krimskrams och diverse tjänster, som hårfrisering erbjöds. 

Grönsaksståndet

Bussresan

Resan med buss till Huangshan tog lite drygt tre timmar. Det var riktigt intressant. Landskapet vi åkte igenom var väldigt kupperat, med spettsiga kullar och berg, samt trånga smala dalgångar. På bergssidorna växte det bambu och tall. Landskapet påminner mycket om hur jag har fantiserat hur Kina skall se ut. Jag kunde lätt se framför mig hur Mao smög runt uppe bland bergen i sin politiska maktkamp. Vägen vi åkte på löpte till stora delar jämnsides en älv, som rinner i en bredare dalgång i landskapet. Längs praktiskt taget hela vägen var det bebyggelse och över allt där det inte var för brant odlades det något.

Huangshan

Bussen kom till slut fram till sin destination, Huangshan, ett mindre samhälle i utkanten av Gulabergen. Mikael tog sig ur bussen snabbare väldigt snabbt, jag hamnade bakom alla och kom sist ur. När jag väl kommit ut hade Mikael redan tagit kontakt med en liten kinesisk man, mr Hu (uttals”who”) som talade engelska. Den lilla mannen hade ett hotel och restaurang och erbjöd sig att skjutsa oss dit för att äta lunch. Han hade gjort det till sin affärsidé att plocka upp alla utlänningar när vi går av bussen och köra dom till sitt hotell. Mikael och jag hade dock redan bokat hotell uppe på berget, så vi ville bara ha något att äta. Mr Hu erbjöd sig snabbt att köpa bussbiljetter åt oss för hemresan. Vi var lite osäkra på om vi ville det, men mr Hu förstod det som att vi tackade jag för helt plötsligt stog han där med ett kvitto och sa att han hade köpt biljetter åt oss. Priset var det samma som för ditresan så vi tackade honom och tänkte att det var väl lika bra att vi gjorde detta tidigt. 

Busstationen i Huangshan

Efter lunchen tog vi oss till den lokala busstation för att ta en buss upp på berget. Det finns två linbanor som går upp på berget, och det går bussar dit från samhället var tionde minut. Jag hamnade brevid en dam från Taiwan som var väldig pratglad. Hon hade dock väldigt svårt att förstå att jag kom från Sverige och inte Schweiz. Konversationen var nästan lite skrattretande. Här är en lite kort sammanfattning:

Hon: Where do you come from?

Jag: I come from Sweden.

Hon: Aha Switzerland, it is very nice there. I have been there.

Jag: Not Switzerland, Sweden.

Hon: Aha. Yes. It is close to Germany.

Jag: Well I suppose yes. It is quite close.

Hon: Have you ever been to Germany?

Jag: Yes. I have mostly been passing through though.

Hon: Aha. Have you ever been to northern Europe?

Jag: Yes. I live in Sweden, it is in northern Europe.

Hon: Ah, Swedzerland, yes, but have you ever been to northern Europe?

…

Utsikten när man går ur bussen

Berget

Ett stycke trappa

Det är möjligt att ta linbanan upp till toppen av ett av bergen i Gulabergen. Vi ville dock gå upp. Det är uthuggna och gjutna trappsteg hela vägen upp. Så har man bara lite tid så är det inga problem att gå upp. Vi började vår stigning runt halv tre, på eftermiddagen. Det var mycket längre upp än vad jag föreställt mig också mycket brantare. Lördagen bjöd dock på ett mycket fint väder så det var en mycket trevlig vandring. Vi mötte inte så mycket folk. Mest personer som var på väg ned för berget.

Medan tiden gick och vi inte kom upp till toppen började vi bli lite oroliga att vi inte skulle hinna upp innan det blev mörkt. Det fans inga lampor längs trapporna upp för berget och på vissa ställen skulle man kunna råka ut för rätt ordentliga fall om man trampar fel. Vi hade inte så mycket val, än att fortsätta uppåt, men vi kom fram till att vi skulle offra batteriet i min mobil och använda den som lampa om det skulle knipa. Men precis som det började bli riktigt mörkt såg vi den över linbanestationen på krönet av berget så vi kunde för ett ögonblick slappna av. Sedan kom vi på att vi var tvungna att gå en bit uppe bland bergen för att komma till vårat hotell också. Det visade sig dock att det fanns väl lagda stigar när vi kom upp, med små lanternor med jämna mellanrum. Vi lyckade trots det ta fel väg två gånger på vägen till hotellet.

Vyn från toppen av trapporna

Hotellet

Vi kom slutligen fram till vårt hotell. Det var ganska stort, jag har lite svårt att förstå hur dom lyckades bygga det uppe på berget, med tanke på att det inte går några bilvägar dit upp. Jag antar att billig arbetskraft och stor tolerans för dåliga arbetsförhållanden är nyckeln.

Vi valde hotellet för att det skulle ha tre olika restauranger och en bastu. Det var tämligen kallt uppe på berget, 0 – 4 grader, skulle jag tippa. Väl inne på hotellet märkte vi till vår förvåning att dom inte hade någon som helst uppvärmning. Det var lika kallt inne som ute och alla gick runt med full vinterklädsel på sig inne. Då passar det ju utmärkt med en bastu, tyckte vi, men när vi frågade runt efter bastun var det ingen som förstod vad vi menade. Ingen viste något om en bastu, dom viste inte ens vad det var. Tillslut var det en ur hotellpersonalen som ringde upp en person som verkligen kan engelska. Hotellet hade ingen bastu. Det var bara något som dom skrivit på hotellbokningssidan på internet. Besvikna åt vi middag och gick och la oss. Vi ställde klockan på halv fem, planen var att gå upp tidigt på morgonen och fota vid soluppgången.

Dimma

När klockan ringde morgonen där på hörde vi hur det smattrade oroväckande på rutan. Undernatten hade det dragit in ett ordentligt regnmoln som inneslutit hela bergskedjan. Det var isande kallt i rummet, så vi kröp ner under vår varma täcken igen och sov vidare.

Några timmar senare hade vi tagit oss upp och ned till restaurangen för att äta frukost. Utan för fönstren låg det en tjock dimma. På sin höjd kunde man se 50 meter framför sig, men det var snarare hälften. Regnet som föll redan tidigt på morgonen hade inte avtagit. Ingen av oss hade några ordentliga regnkläder med sig. Jag hade kallt räknat med att det skulle vara regnfritt och fint väder. Turligt nog såldes det regnöverdrag på hotellet, gula plastbyxor och plastannorakar. Det var inte dyrt, 20 kr, så vi var snart redo att bege oss av, in i dimman. Det fanns dock bara en storlek, som skall räcka åt alla och den storleken hade lustigt korta ärmar. Gick precis nedanför armbågarna på mig.

Vi följde en sträcka runt bergen som skulle erbjuda flera fina vyer. Jag kunde verkligen föreställa mig att vi fick se ett riktigt dramatiskt landskap. Det var dock många detaljer vi kunde studera, som t.ex. en gigantisk stenbumling som stod rakt upp på en klipptopp, några intressant formade tallar och så vidare.

Ned genom molnen

Vi gick upp tidigt på Måndagsmorgon. Bussbiljetterna var köpta och bussen skulle lämna Huangshan 14:30. Glädjande nog hade dimman från Söndagen lättat. Det var fortfarande regn, men nu kunde man se landskapet. Vår plan var att ta oss ner från berget vid den andra linbanan. Om tiden skulle bli för knapp så kunde vi ta linbanan den sista biten. Linbanan var dock avstängd. Jag förstod aldrig riktigt varför, men kanske var det för att det var lågsäsong. Vi var dock aldrig i tidsbrist denna dag och nedstigningen gick utan problem. 

Gula bergen sticker upp blan molnen

Denna dag fick vi faktiskt se några storslagna vyer. Det var riktigt häftigt att se bergstoppar sticka upp bland molnen. Vi mötte och mycket folk på vägen. Bland annat fick vi se många ”bärare”. Allt som finns uppe på berget mat, dryck, regnkläder, byggnadsmaterial, etc. blir buret upp av bärare. Dessa personer är verkligen av segt virke och är otroligt uttåliga. Det är mer än tusen meters stigning från busshållplatsen till toppen av bergen. Vi såg bärare som bar upp över 70 kg vatten hela vägen upp. På Lördagen i bussen på väg upp för berget, när jag pratade med Taiwanesiskan berättade hon för mig att hon inte skulle orka ta sig upp för egen kraft utan att hon skulle åka upp i en stol. Jag trodde då att hon refererade till linbanan. Nu, på väg ned för berget, förstod jag vad hon menade. Bärarna bar inte bara upp mat och byggnadsmaterial etc. utan också människor. Helt plötsligt bakom en krök, dök det upp två bärare bärande på en stol med en person i. 

En bärare på väg ned för berget med ett lass

Resan hem

Vi tog bussen ned från busshållplatsen på berget till busstationen i Huangshan. Det var ca 2 timmar tills bussen skulle lämna Huangshan mot Hangzhou. För att vara på den säkra sidan gick vi till biljettkassan för att dubbelkolla avgångstiden. När vi visade vårt kvitto vi fått av mr Hu, den lilla hjälpsamma mannen vi stötte på första dagen i Huangshan, skakade bara biljettvärden på huvudet och sa att detta var ingen giltig biljett. Mikael frågade när bussen skulle gå och hur mycket plats det fanns kvar i den. Alla bussar var fulla fick vi redan på. Tur att vi hade två timmar på oss, så vi kunde gå och hämta våra biljetter vid mr Hus hotell tänkte vi. När vi kom till hotellet var inte mr Hu där. Hotellet drivs av mr Hu och hans, gissar vi, fru. Vi frågade han fru om biljetterna och fick svaret att mr Hu snart skulle komma tillbaka. Medan vi väntade passade vi på att äta lunch.

Maten hade precis serverats när mr Hu kom tillbaka, med två nya turister, kan man tro. Han tittade lite förvånat på oss och sa något som ”Jaså nu är tillbaka”. När bussbiljetterna kom på tal lugnade han oss med att det är lugnt, bussen skulle plocka upp oss utanför hotellet. Sedan ringde han till någon och började prata på kinesiska. Vi hörde på hans tonläge att han blev lite orolig under samtalets gång. När samtalet var slut, gick han ut i köket och pratade med sin fru. Efter några minuter kom han ut till oss igen och meddelade att tyvärr så var bussen inställd. Det regnade för mycket för att bussen skulle kunna åka, men det gick bussar från en annan stad inte långt borta. Vi förstod att han ljög oss rakt upp i ansiktet, vi hade ju kollat med bussbolaget och bussarna gick, men dom var fullbokade. Efter lite diskussion lyckades vi övertala honom att skjutsa oss till den andra staden och fixa oss en biljett där, det skulle bara ta 50 minuter dit. Sag och gjort, vi hoppade in i bilen och åkte. Bussarna från den staden skulle gå varje halvtimme så ”det var inga problem att få en buss där”.

En och en halv timme senare kom vi in i en stad och stannade utanför ett hotell. Här skulle bussen komma enligt mr Hu. Under resans gång hade mr Hu talat mycket i telefon. Ett möte hade bestämts med en kinesisk kvinna på plats i den andra staden. Hon hade bokat biljetterna till den nya bussen. När vi hoppade ur bilen möttes vi också av en väldig glad kinesiska. Hon talade inte engelska, men biljetterna var fixade enligt mr Hu. Vi behövde vara vänta på att den skulle komma, vilket var klockan fyra om drygt en halvtimme. Medan vi väntade, inne i lobbyn på ett hotell, skrev kvinnan ett kvitto som hon ville ge till oss. Detta var biljetten och den kostade bara 85 yuan (85 kr). Visa av erfarenhet sa vi att vi vill se bussen först, innan vi betalar. Dom gick motvilligt med på detta.

När klockan nästan var fyra, reste sig mr Hu och kvinnan upp och sa åt oss att följa med. Överraskande nog skulle vi åka iväg med bilen igen. Vi frågade om inte bussen gick från hotellet, som mr Hu tidigare hade sagt. Nej nej, det gjorde den inte längre. Valalternativen stod nu mellan att följa med eller stanna, vi hoppade in i bilen och följde med. Vi åkte hit och dit och plötsligt skulle vi svänga till andra sidan av en stor väg. Det var lite obehagligt, för bakom oss kom det en stor lastbil farande, men mr Hu svängde bara rakt ut över vägen utan att tveka. Lyckligtvis han lastbilen bromsa in, så vi kom helskinnade till andra sidan vägen. Där stannade bilen och vi hoppade ut. Kvinnan följde med ut, men mr Hu åkte iväg. Så nu stod vi där, efter en väg, i regnet, utan någon som kunde kommunicera med. Efter en si sådär 10 minuter kom det faktiskt en buss farandes. Kvinnan viftade ihärdigt med  sitt paraply och bussen svängde in. Detta var alltså bussen som skulle ta oss till Hangzhou. Mikael frågade busschauffören om bussen gick till Hangzhou, det verkade som den gjorde det som vi chansade på att hoppa in. Mr Hu hade tidigare sagt att bussen skulle ta två timmar på sig att köra till Hangzhou. Vårt flyg gick från flygplatsen i Hangzhou tio i tio, så även om bussen skulle ta dubbelt så lång tid på sig, så skulle vi kunna hinna med flyget.

Jag lyckades tyda vägskyltarna efter vägen när vi åkte och när Hangzhou hela tiden kom närmare så kunde vi faktiskt börja tro att vi hamnat på rätt buss. Helt säkra var vi dock inte för än vi stannade vi samma busstationen in Hangzhou. Klockan var strax efter sju, så vi hade gott om tid, resan hade bara tagit knappt en timme längre än vad mr Hu hade intygat. Hangzhou skall enligt mina arbetskamrater här i Kina vara en mycket vacker stad. Jag kände mig dock för trött för att åka till något sevärt, så vi tog första bästa taxi och förklarade med tecken och ljudeffekter att vi ville åka till flygplatsen. Flyget blev sedan en timme föresenat, men tillslut, klockan två på natten, kom jag hem till min lägenhet i Guangzhou.

Hong Kong

Nu kunde jag inte skjuta upp min Hong Kong resa längre. Jag hade bara några dagar kvar tills jag varit i Kina i 60 dagar, vilket är så länge jag får stanna i Kina i streck. Jag hade egentligen tänkt att åka förra helgen, men jag kom på det för sent så hotellpriserna var rätt höga.

Jag tog tåget till Hong Kong på lördag morgon. Tåget går från den östra järnvägsstationen och det är bra, för det är bara en tunnelbanestation bort. Resan till Hong Kong tog nästan tre timmar. Det var ungefär en timme längre än enligt tidstabellen.

Jag har planerat en längre tid att skaffa mig ett stativ till min kamera, så det var dagens första mål. Jag hade i och för sig bara två mål för min resa, utöver stämpeln i passet då, och det var att skaffa mig ett stativ och åka upp till Victoria Peak. Det första målet var snabbt avklarat. Eftersom jag gjort ordentlig efterforskning så visste jag redan vart jag skulle åka för att köpa mig stativet, så kunde åka raka vägen dit. Jag var dock lite orolig för att släpa runt på ett stativ under resten av dagen, men som tur var ingick en väska i köpet.

Efter detta så gick jag runt lite på stan på Mong Kok. Inne bland gränderna och via Nathan Road ned till hamnen. Det är otroligt många indier, runt Nathan Road, som vill sälja på en klockor och kostymer hela tiden. Det gäller att se riktigt ointresserad ut, annars följer dom efter en.

Hong Kong Island, från Mong Kok.

Efter någon timme tog jag tunnelbanan ut till Hong Kong island, där mitt hotell låg. Det var nog en halvtimmes promenad till hotellet från den närmaste tunnelbanestationen. Det gjorde dock inte så mycket, för det var en intressant väg dit. Det var säkert två kilometers väg där praktiskt taget alla affärer var specialiserade på att sälja torkade fiskar och andra djur från havet. Den hette inte dry fish road, men det borde den ha gjort. Det finns också en annan gata, eller område, som säljer "våta" fiskar och skaldjur.

Torkadefiskgatan

Efter jag checkat in på hotellet och lämnat min väska gick jag ut för att käka lite mat. Av någon anledning så käkar jag bara på små "hak" när jag är i Hong Kong. Pontus och jag gjorde det förra gången jag var där, för två och ett halvt år sedan, också. Mina kulinariska erfarenheter från Hong Kong har fått mig att misstänka att det kan vara Hong Kong som ligger bakom att den svenska "kinamaten" ser ut som den gör. Det känns som jag beställt alla dom olika delarna i "fyra små rätter" på olika restauranger i Hong Kong.

 Efter maten gick jag runt och letade efter en taxi för att ta mig till "the peak tram". Hong Kong är en rätt backig stad märker man när man går runt i den. Av någon anledning så var alla taxibilar som bortblåsta, så jag fick mig en ganska lång promenad innan jag hittade en. Det finns också rätt många skyskrapor i Hong Kong, fler än i Guangzhou tror jag. I varje fall så ligger dom mer hopklämt.

Tillslut så kom jag i varje fall till the peak tram. The Peak Tram är en typ av spårvagn/linbana som går upp till Victoria Peak. Det visade sig att det var en otroligt lång kö för att ta sig upp. Jag fick nog stå och vänta i en och en halv timme. Själva resan är inte så jätte lång, kanske 5 minuter och det är rätt kul att åka upp med den en gång. Det är väldigt brant på sina ställen. Det finns dock bara två vagnar, när en åker upp, så åker den andra ner. Dumt nog så köpte jag en tur och retur biljett, för när jag skulle ner igen var det lika lång kö, för att ta sig in i vagnen, som det var för att åka upp. Hade jag vetat det hade jag nog beställt en enkelbiljett och åkt taxi tillbaka. Jag tycker trots det att det var värt det, för man gick en väldigt fin utsikt över staden uppe från berget.

Hong Kong från Victoia Peak

 På söndagen gick jag runt i Hong Kong och letade förgäves efter en bokaffär. Jag kollat upp innan var det kunde finnas, men jag glömde bort att skriva ner adressen och jag glömde såklart bort den. Vid ett tillfälle så såg jag en jättestor skyllt som pekat mot en påstådd affär. Den fanns dock inte, kanske gick dom i konkurs efter att lagt alla pengar på skylten.

Jag tog kvart i tre tåget tillbaka till Guangzhou. När jag kom till min lägenhet kändes det faktiskt lite som att komma hem.

Uppdatering

Uppdateringsfrekvensen är lite låg på denna blog som ni kanske har märkt. Nu kommer återigen en kortare sammanfattning på vad som hänt.

På jobbet går det bra. Mina arbetskamrater är trevliga. Nu har också Hongxing kommit hit. Hon skall vara här i 3 månader på ett STA (Short Term Assignment). Asia Games har dragit igång för fullt också. Det väldig likt OS, men enbart för asiatiska länder. Jag tittade på  finalerna i bordtennis, på tv, dom var Kinesiska uppgörelser båda två.

It World Hotel - Där jag brukar hoppa av taxin vid jobbet.

Jag har åkt på en förkylning, så under helgen som var låg jag mest och sov. Det är min granne på kontoret som har smittat mig. Han har hostat som en galning en längre tid, så det var väl ganska väntat att jag skulle bli smittad. Nu håller förkylningen på att gå över dock, vilket känns bra.

Helgen innan var jag med Fred, hans flickvän Olive i Universitetsstaden. Universitetsstaden är en ö i Pearl River deltat som är helt dedikerad till olika universitet. Alla universitet i Guangzhou ligger inte i universitetsstaden, men enligt Fred så är det runt tvåhundratusen personer som pluggar där. I Universitetsstaden träffade vi en gammal studiekamrat till Fred som gjorde oss sällskap. Just nu så är ganska mycket av Asia Games förlagt till Universitetsstaden också. Dom har byggt upp ett gäng stora arenor där, bland annat fotboll, cykling och rullskridskor skall spelas där.

Själva ön var ganska trevlig. Vi hyrde en cyklar och cyklade runt på ön. Det är inte så mycket trafik där som i övriga Gunangzhou, så luften är mycket bättre. Så här i Asia Games tider är skillnaden inte längre lika stor, men i vanliga fall så är det väldigt mycket bättre. Vi tittade på dom nya arenorna, ett av dom större universiteten, samt åkte ner till floden och tittade på ett litet tempel. På kvällen avslutade vi med att äta middag tillsammans.

Nere vid floden var det en kille som fiskade. Fisketekniken var lite annorlunda, ganska high-tec, får man säga. Han hade ett långt spö, med en ganska lång metallspets, som var kopplade till ett stort batteri som han bar på ryggen. Han stoppade sedan ned spöt i vattnet och bedövade fisken med en elstöt. Sedan håvade han upp den bedövade fisken med en håv.

Jag köpte ett badminton racket i ett litet köpcentrum på Universitetsstaden. Så nu har jag börjat spela badminton på tisdagarna också. Det är inte samma personer som spelar badminton nu som det var när jag var här sist. Platsen är också en annan. Nu spelar vi inom promenadavstånd från kontoret. Det tar ca 20 minuter att gå till badmintonhallen, som ligger i en park i närheten. Jag håller jämna steg med mina motspelare. Jag var lite rädd att dom skulle vara mycket bättre än jag. Det är dom som tur var inte.

Livet i Kina

Nu har jag börjat komma in i vardagen här i Kina. Bland annat har jag börjat spela fotboll. En av mina arbetskamrater, Borball, har ett litet gäng som spelar och han har bjudit in mig. Vi spelar på onsdagar eller torsdagar, verkar det som, jag har bara varit med två gånger hittills. Vi har varit på två olika planer, den ena var en sandplan och den andra konstgräs. Sandplanen var lite obehaglig att spela på, det var väldigt lätt att tappa fotfästet. Kineserna är väl inte jätteduktiga på fotboll, ungefär samma kvalité som på mitt korpenlag, så jag passar bra in. Fast man måste vara lite försiktig när man spelar, kineser har överlag lite mindre kroppshydda än svenskar och kan inte hantera tacklingar lika bra.

Borball vid sandplanen.

I fredags gick jag och tre av mina jobbarkompisar ut och åt middag. Vi gick till en mongolisk restaurang, som ligger ganska nära där jag bor. Det kanske skall förtydligas att det är Inre Mongoliet, d.v.s. en av Kinas regioner. Det var Stephen, som jag åkte till Spanien med, som anordnade det hela. I Inre Mongoliet äter man något som kallas hot-pot. Man får in en stor wok, fylld med två olika sorts soppor. Den ställs på ett spisplatta, som är inbyggd i bordet. Sedan så beställer man in olika typer av grönsaker, svap och köttsorter som man släpper ner i grytan. Det är riktigt trevligt faktiskt. Dom två olika sopporna är kryddade olika, den röda har mer chili. Dom varnade för att den skulle vara väldigt het, men jag tycker inte att det var så himla farligt. Hur som helst så blir man otroligt mätt.

Den mongoliska hot-poten.

Jag har åkt tunnelbana några gånger nu också. Inte till jobbet dock, för den närmaste stationen vid kontoret ligger ganska långt bort, men på helgerna när jag åkt runt endel i stan. För det mesta på helgen så är det inte så jätte mycket folk i tunnelbanan, ungefär som rusningstid på spårvagnarna i Göteborg. Igår åkte jag till en klädmarknad, för att försöka hitta lite billiga kläder. Jag hittade inte så jättemycket, jag hade hoppats att jag skulle kunna köpa lite t-tröjor, men jag fick bara tag på några sockor.  På vägen hem så fick jag dock vara med om en klassisk asiatisk fullpackad tunnelbaneupplevelse. Som tur är så har jag inte cellskräck, plus att alla kineser är huvudet kortare än mig, så det var mest intressant. Tyvärr så fick jag inte upp mobilen, så det blev inget foto.

Bussresa och böcker.

Helgens tyfon var ett enda stort anticlimax, för en tyfonjägare som mig. 30 grader varmt, solsken och vindstilla gör en ganska fjuttig tyfon tycker jag. Fast efter jag provsmakat micromaten jag köpt, så var det kanske lika bra. Den kinesiska micromaten håller inte lika hög klass som maten i övrigt gör här i Kina.

Istället för att fota kringflygande skyskrapor så har jag ägnat helgen åt att spatsera runt i Tianhe, området där jag bor. Bland annat så gick jag till bokaffären och det var jag inte ensam om. Det satt folk överallt och läste. Folk tog böcker och läste i affären, när dom var klara ställde dom tillbaka boken och gick vidare. Praktiskt taget alla böcker som jag tittade på, var välanvända.

Idag tog jag bussen hem från jobbet. Jag fuskade lite och hade Leon med mig på bussen. Fast annars hade det varit svårt, eftersom all information är på kinesiska. Bussen blev rätt välpackad, tycker jag, men Leon tyckte att det var ganska lite folk, så sent på kvällen. Resan gick i varje fall utan problem. Priset var också överkomligt, 2 rmb == 2 kr. Om vi hade samma prissättning i Sverige så skulle nog kollektivåkandet öka.

Leon på bussen

Tyfonvarning

Det blåser upp till storm! Den starkaste tyfonen på tjugo år, säger folk. Jag ser med förväntansfull spänning fram emot vad som skall hända. För att vara på den säkra sidan har jag bunkrat upp med något typ av mat och jordnötter.

Jag är redo!

Mat!

Nötter!

Larver

Jag tror att mina lunchkamrater försöker hitta maträtter som jag inte vågar äta. Idag på lunchen beställde dom in silkeslarver. Det smakade faktiskt riktigt bra. Lite sötaktig smak, krispig i konsistensen. Kanske blir något att bjuda morsan o farsan på när/om dom kommer på besök.

Kycklingfötter

Jag har nu skaffat mig en skärm, så jag kan gå online från lägenheten. Tyvärr visade det sig, när jag tänkte skriva ett inlägg i Söndags, att mina requests till blogspot på något sätt går vilse på vägen ut från Kina. Jag vet inte vad det kan vara. Så tills dess att jag lyckats skaffa mig en tunnel så kommer mina inlägg vara ganska sporadiska.

I lördags tog Kelly med mig på en liten rundtur runt staden. Vi började dagen men det traditionella "morgontet" (morning tea). Traditionellt sett så börjar man ofta morontét klockan 6, men vi gjorde ett avsteg från traditionen och började klockan 11 istället. Det är bra att kunna vara lite flexibel, även vad det gäller traditioner. Morning tea består av att beställa in te, av någon sort, och ett antal mat rätter. Väldigt likt en kinesisk middag, för den oinvigde, kanske med lite fler söta rätter en annars. En av rätterna som dukades fram var kycklingfötter. Kanske inte ett helt självklart val, men det klassas som en delikatess i Kina. Kycklingfötter är lite svårätna. Dom består framförallt av skin och ben. Tekniken verkar vara att stoppa in dom i munnen sedan spotta ut alla små benbitar, det är lättare sagt en gjort. När jag gjort ett halvhjärtat försök på en fot, hade Kelly lyckligtvis redan ätit upp dom fem andra fötterna som serverades.

Färre bilar

Nu har jag varit i Guangzhou i några dagar. Staden har ändrat sig lite sedan jag var här sist. Den är fortfarande otroligt stor, med otroligt många människor överallt, men jag har tyckt att det är färre bilar nu än sist. Idag frågade jag Kelly, en av personerna på kontoret, vad hon tyckte om detta. Hon sa att det stämmer, det är färre bilar på gatorna nu för tiden. Det beror dock inte på att det finns färre bilar utan på att dom förbjudit bilar med jämna registreringsnummer att köra på udda dagar och vise versa. Så med andra ord är det bara hälften av alla bilarna ute kör samtidigt.

Jag har också träffat på några taxichaufförer som har försökt att prata lite engelska. Det var det ingen som gjorde sist. Det är inte alltid dom lyckas så bra, men jag får ändå säga att jag uppskattar att dom försöker.

Framme i Kina

Då har jag kommit fram till Guangzhou, Kina. Resan hit gick bra, förutom att varenda RMB i hela Europa verkade vara slut och att PS3orna på Charles De Gaulle var trasiga. Jag var lite rädd att det skulle bli problem på Charlse De Gaulle efter att ha hört diverse skräckhistorier. Fransmännen visade sig dock från sin bästa sida och var mycket vänliga och hjälpsamma. Det är varmare och högre luftfuktighet här, men annars är vädret rätt likt Göteborgsvädret, d.v.s. gråmulet.

Jag tog med mig min lilla dator. Så innan jag kan använda den i lägenheten måste jag skaffa mig en skärm. Min lägenhet ligger i närheten av ett stor shoppingcenter, så jag skall nog kunna fixa det ganska snabbt, men för tillfället så får jag använda mig av jobbdatorn.